Äntligen vinter

Nu är det härligt att ge sig ut och springa. Vintern har kommit med snö och kyla. Märklig känsla att skriva föregående mening, jag är normalt sett inte förtjust i vare sig kyla eller snö. Men med tanke på vad vi har framför oss känns det bra att få ut och pröva sina vingar på halt underlag och försöka vänja andningsvägarna vid den kalla luften.

Förra veckan var jag ute och tränade 4 gånger, kändes helt fantastiskt att kunna ”springa” utan att känna obehag från magen. Enda minnet efter operationen är ett illa läkt sår strax ovan naveln. I torsdags var det ca 12-13 minusgrader och en helt underbar känsla att kroppen svarade på tilltal i kylan. Inga som helst problem med andning, frusna fingrar eller tår.

I torsdags hade vi besök av en journalist från Båstad för intervju samt fotografering inför reportage som ska publiceras i löpartidning nån gång i mars eller april.

I dag har jag varit ute och sprungit ca 1 mil vilket är något anmärkningsvärt, ursprunglig plan var att springa ca 5 km. Men mitt lätta steg och och pigga kropp önskade mer. Sprang ner till stan och upp för lasarettsbacken bort mot Vapnö grusgrop innan jag vände hemåt.

När jag började ge mig ut och springa igen efter operationen var min tanke att ta det riktigt lugnt i början. Planen var att i januari endast springa korta pass runt 5 km för att successivt öka takten och längden i februari och mars.

Med tålamod och envishet ska jag se till att vara i någotsånär form den 24 november när dom skickar iväg oss på Antarctic ice marathon. Än finns det kraft och mod i den gamla kroppen. Mest påtagligt känns det när mina tankar går söderut, ner till barnen och deras eländiga förhållande nere i Kapstadens kåkstäder. Tillsammans kan vi ge dom förutsättning för en bättre framtid.

LÅT FLER FÅ FYLLA FEM