Fantastisk upplevelse ute på
förskolan. Massor med glada barn och lärare. Luften är fylld av
skratt och glada tillrop. Barnen dansar och sjunger och vinkar glatt
till oss och vill att vi ska träda in i dansen vilket vi gärna gör.
Efter att den första uppståndelsen lagt sig återgår verksamheten
till den mer normala med mer stillsamma övningar. Andreas och jag
väcker stor uppmärksamhet och har blickarna på oss hela tiden. Man
vill ha hjälp med att rita, göra lerfigurer och mycket annat. Det
känns fantastiskt privilegierat att få uppleva det här. Det är
inte svårt att förstå vilken skillnad det gör för barnen som får
möjlighet att gå på förskolan jämfört med alla de andra. Här
är barnen glada med lyster i ögonen, utanför ser det helt
annorlunda ut. Barnen får här tillgång till förberedande
undervisning inför skolstart samt lagad, hälsoriktig mat varje dag.
På området finns även
läkarmottagning. I väntrummet sitter flera mammor med sina små i
famnen. Träffar en av mammorna som vi besökte på förmiddagen med
sitt hostiga barn. I köket lagas det väldoftande mat.
Dags för uteverksamhet. Alla barnen
rusar ut under glada tjut. Det ordnas lekar bland annat stafett med
en potatis i sked som barnen springer med, oftast fuskas det genom
att hålla potatisen på plats med andra handen. Här finns
klätterställningar och relativt stora grönområden där det spelas
fotboll. Andreas och jag spelar boll och leker med barnen under höga
skratt. Vi gör raketen tillsammans med barnen. Eric, vår fotograf
springer runt och fotar för glatta livet.
Efter lite drygt en timma är det dags
att åka tillbaka till centrat. Eric går in för att ringa Herman
för transport tillbaka. Andreas och jag står tillsammans med flera
av barnen på uteplatsen.
Plötsligt ser vi tre yngre män komma
springande in på gården. Till min stora överraskning och
förtvivlan ser jag att en av männen har en pistol i handen. Hastigt
är dom framme vid oss och skriker efter pengar. Reflektoriskt
plockar vi upp våra plånböcker och räcker över dom utan
protester. Snabbt söker dom igenom våra fickor och hittar våra
mobiler vilka ännu snabbare hamnar i deras fickor. Vi puffas in i
väntrummet där mammorna sitter med sina barn. En av rånarna
springer fram till Eric som är ovetande om vad som hänt. Rånaren
griper tag i hans kamera, Eric håller emot. Då avlossar
pistolbeväpnade rånaren ett skarpt skott, han står endast en
halvmeter från mig. Öronbedövande och overkligt ljud som följs av
mammornas skräckslagna skrik. Eric släpper snabbt sin kamera och
rånarna springer därifrån.
Nu får jag se ett par fötter sticka
ut under ett bord lite längre fram. Blir helt kall och tänker
värsta senariet – träffad mamma. Böjer mig ner och tittar in i
det ”vitaste” afrikanska ansikte jag sett. Här sitter en mamma
med sitt skrikande barn i famnen. Ingen har träffats av skottet.
Eric blöder ymnigt från ett sår i handen. Stor uppståndelse i
väntrummet och vi alla känner en känsla av overklighet.
Efter ca 15 minuter kommer en
polispatrull. Nu börjar ett flertal förhör, det sista av en högre
polis som skriver ner hela förhöret för hand på 3,5 A4 sida, i
det närmaste oläslig text, totalt ca 7 sidor för oss båda. Det
kommer några socialarbetare för att ta hand om alla mammor med
barn.
Efter flera timmar får vi åka
tillbaka. På centret pratar vi igenom vad som hänt med Ingrid,
Herman och några till. Så här efteråt är det lätt att inse att
vi varit oförsiktiga. Mycket skratt och höga ljud när vi spelat
boll och sprungit runt med barnen på uteplatsen. Erics kamera har
säkert sett lockande ut. Det räcker att nån med telefon sett oss,
ringt ett samtal till ”rätt” personer. Vi stannade lite för
länge på samma plats.
Med den brist på framtidshopp är det
inte svårt att förstå att Kapstaden och framför allt Khayelitsha
är ett av de mest brottsutsatta områdena i världen. Att dom tog
min plånbok köper jag utan vidare, dom behövde säkert pengarna
bättre. Däremot köper jag inte att dom sköt skarpt inne i
väntrummet, där passerades flera gränser. Skottet gick i golvet
bara en meter från Andreas.
Det stör mig oerhört att alla mammor
och barn skulle behöva uppleva detta skräckscenario inne i
väntrummet. Förlusten av alla bra bilder och filmsekvenser känns
också bittert.
Det är oerhört viktigt att stödja
Philanis arbete i kåkstäderna för att ge flertalet barn
förutsättning för en bättre framtid.