Khayelitsha Del 4

Fantastisk upplevelse ute på förskolan. Massor med glada barn och lärare. Luften är fylld av skratt och glada tillrop. Barnen dansar och sjunger och vinkar glatt till oss och vill att vi ska träda in i dansen vilket vi gärna gör. Efter att den första uppståndelsen lagt sig återgår verksamheten till den mer normala med mer stillsamma övningar. Andreas och jag väcker stor uppmärksamhet och har blickarna på oss hela tiden. Man vill ha hjälp med att rita, göra lerfigurer och mycket annat. Det känns fantastiskt privilegierat att få uppleva det här. Det är inte svårt att förstå vilken skillnad det gör för barnen som får möjlighet att gå på förskolan jämfört med alla de andra. Här är barnen glada med lyster i ögonen, utanför ser det helt annorlunda ut. Barnen får här tillgång till förberedande undervisning inför skolstart samt lagad, hälsoriktig mat varje dag.

På området finns även läkarmottagning. I väntrummet sitter flera mammor med sina små i famnen. Träffar en av mammorna som vi besökte på förmiddagen med sitt hostiga barn. I köket lagas det väldoftande mat.

Dags för uteverksamhet. Alla barnen rusar ut under glada tjut. Det ordnas lekar bland annat stafett med en potatis i sked som barnen springer med, oftast fuskas det genom att hålla potatisen på plats med andra handen. Här finns klätterställningar och relativt stora grönområden där det spelas fotboll. Andreas och jag spelar boll och leker med barnen under höga skratt. Vi gör raketen tillsammans med barnen. Eric, vår fotograf springer runt och fotar för glatta livet.

Efter lite drygt en timma är det dags att åka tillbaka till centrat. Eric går in för att ringa Herman för transport tillbaka. Andreas och jag står tillsammans med flera av barnen på uteplatsen.

Plötsligt ser vi tre yngre män komma springande in på gården. Till min stora överraskning och förtvivlan ser jag att en av männen har en pistol i handen. Hastigt är dom framme vid oss och skriker efter pengar. Reflektoriskt plockar vi upp våra plånböcker och räcker över dom utan protester. Snabbt söker dom igenom våra fickor och hittar våra mobiler vilka ännu snabbare hamnar i deras fickor. Vi puffas in i väntrummet där mammorna sitter med sina barn. En av rånarna springer fram till Eric som är ovetande om vad som hänt. Rånaren griper tag i hans kamera, Eric håller emot. Då avlossar pistolbeväpnade rånaren ett skarpt skott, han står endast en halvmeter från mig. Öronbedövande och overkligt ljud som följs av mammornas skräckslagna skrik. Eric släpper snabbt sin kamera och rånarna springer därifrån.

Nu får jag se ett par fötter sticka ut under ett bord lite längre fram. Blir helt kall och tänker värsta senariet – träffad mamma. Böjer mig ner och tittar in i det ”vitaste” afrikanska ansikte jag sett. Här sitter en mamma med sitt skrikande barn i famnen. Ingen har träffats av skottet. Eric blöder ymnigt från ett sår i handen. Stor uppståndelse i väntrummet och vi alla känner en känsla av overklighet.

Efter ca 15 minuter kommer en polispatrull. Nu börjar ett flertal förhör, det sista av en högre polis som skriver ner hela förhöret för hand på 3,5 A4 sida, i det närmaste oläslig text, totalt ca 7 sidor för oss båda. Det kommer några socialarbetare för att ta hand om alla mammor med barn.

Efter flera timmar får vi åka tillbaka. På centret pratar vi igenom vad som hänt med Ingrid, Herman och några till. Så här efteråt är det lätt att inse att vi varit oförsiktiga. Mycket skratt och höga ljud när vi spelat boll och sprungit runt med barnen på uteplatsen. Erics kamera har säkert sett lockande ut. Det räcker att nån med telefon sett oss, ringt ett samtal till ”rätt” personer. Vi stannade lite för länge på samma plats.

Med den brist på framtidshopp är det inte svårt att förstå att Kapstaden och framför allt Khayelitsha är ett av de mest brottsutsatta områdena i världen. Att dom tog min plånbok köper jag utan vidare, dom behövde säkert pengarna bättre. Däremot köper jag inte att dom sköt skarpt inne i väntrummet, där passerades flera gränser. Skottet gick i golvet bara en meter från Andreas.

Det stör mig oerhört att alla mammor och barn skulle behöva uppleva detta skräckscenario inne i väntrummet. Förlusten av alla bra bilder och filmsekvenser känns också bittert.

Det är oerhört viktigt att stödja Philanis arbete i kåkstäderna för att ge flertalet barn förutsättning för en bättre framtid.