Resa i Jordanien 2

Efter ett inte vidare uppfriskande bad i det Döda havet och en inte alltför imponerande buffe till middag blir det rast och nattvila. Dagen därpå går bussen ner till Petra dit vi anländer framåt kvällen. Checkar in på ett bra hotell alldeles intill ingången till Petra. Kittlande känsla av att vara så nära ett av mina sen länge drömmars mål. Efter en pastaladdande kvällsmat blir det tidig säng efter att nummerlapp häftats fast på min tröja och allt lagts på rätt plats inför morgondagens äventyr.

Sover relativt gott trots min rumskamrat något oroliga och högljudda sömn. Klockan ringer ca 04.00. Snabbt i löparkläder och ner till matsalen där vi dricker några koppar kaffe. Samling i lobbyn strax efter kl 05.00.

Vandring genom den ca 1200 meter långa kanjonen As-Siq in mot Petra ”centrum”. As Siq är en smal klippgång omgiven av upp mot 100 meter höga klippväggar. Känslan när vi närmar oss slutet av Siq och anar skattkammartemplet, Petras mest kända byggnad, är helt magisk. Solen är på väg upp och lyser upp templet på ett helt osannolikt sätt. Känslan av att stå här utan att behöva trängas med en mängd turister är helt fantastisk. Det tas selfies i mängder.

Efter en stund vandrar vi vidare genom Petra bort mot startplatsen. Starten går kl 06,30 57 ivriga maratonlöpare släpps fria i den Jordanska öknen. Fortfarande är det behaglig temperatur. Solen strålar visserligen från en helt molnbefriad himmel och det finns mindre område med skugga. Obeskrivlig känsla att springa i denna miljö med bergsformationer som är obeskrivligt vackra med en mängd grottor längs de första 10 km.

Stundtals springer vi genom ren öken utan definierad horisont, vissa avsnitt på asfalt. De första 30-31 km går förvånansvärt bra, känner mig stark och segerviss det här kommer jag att klara med beröm godkänt.

Efter vätskestation vid 30-31 km förändras allt. Det har varit mycket, mycket kuperat tidigare men inget mot vad som nu väntar. Nu går det uppåt i den häftigaste backe jag varit i närheten av. Högst däruppe ser jag ett blått plasttält indikerande vätskestation. Backen är milt sagt brant och solen lyser nu obarmhärtigt från en blå himmel. Temperaturen har passerat 30 grader och jag börjar misströsta.

Börjar känna av yrsel och märker att min vandring mot toppen inte går närmaste vägen, vinglar lite hit och dit. Min tidigare känsla av seger förbytts relativt snabbt mot missmod och känsla av att jag kanske inte kommer att klara av att passera mållinjen.

När det känns som allra jobbigast och svetten fullkomligt rinner av mig tänker jag på barnen nere i Kayelitsha som jag lovat att springa för att dom skulle få möjlighet till ett bättre liv och framtidshopp. Samtidigt tar jag ett grepp om mitt Fransicankors och på nåt märkligt sätt känner jag att det finns krafter kvar i den gamle kroppen. När jag tittar upp mot toppen ser jag att jag är ju nästan där. Lyckokänsla.

Efter några flaskor vatten och lite glada tillrop från ”personalen” bär det iväg, nu nedåt och jag springer sista 4-5 km med en hedersam spurt in över mållinjen.

Känner mig så oerhört stolt och nöjd . Det tog 6 timmar och 10 minuter att avsluta det i särklass jobbigaste maratonlopp jag upplevt. 6 löpare plockades bort av de medicinskt ansvariga och fick inte fullfölja och 5 blev behandlade med intravenöst dropp.

Dagen efter tillbringade min rumskamrat och jag i Petra centrum där jag var turist, red både kamel och häst samt vandrade runt i 8 timmar, upp och ner via oändliga trappor. Märklig upplevelse att vara så opåverkad dagen efter mitt jobbigaste marathonlopp.